Didaktisk transformation

En didaktisk transformation handlar om att anpassa sin undervisning till elevens kunskaper – att ge eleven möjlighet att ta till sig ny kunskap utifrån sina egna förutsättningar. Grunden för didaktisk transformation är tillvarons komplexitet. Även kunskap om tillvaron blir då komplex. En berättelse om verkligheten kan då vara helt sann i ett visst avseende, men felaktig i andra. Två till synes olika berättelser kan då förmedla samma kunskap. Didaktisk transformation innebär att man ger elever möjlighet att ta till sig en viss, utvald kunskap trots att helheten inte ger en korrekt bild av verkligheten.

Ett exempel på didaktisk transformation är sagan om de båda tandtrollen Karius och Baktus som känner sig trygga i pojken Jans mun eftersom han aldrig borstar tänderna. Sagan är en berättelse skriven av en vuxen för barn och är en didaktisk transformation av den vetenskapliga berättelsen om bakterier; berättelsen är ett pedagogiskt redskap för att ge barn kunskap om vikten av att borsta tänderna.

Den didaktiska transformationen är en stödkonstruktion för lärandet på samma sätt som byggnadsställningen i ett husbygge. Lika lite som byggnadsställningen är en del av det färdiga huset är den didaktiska transformationen en del av den kunskap som ska förmedlas. Att undervisa utan didaktiska transformationer är som att bygga ett hus utan byggnadsställningar.

Karius och Baktus är en konstruerad berättelse. Men en didaktisk transformation kan också utgå från en berättelse som av vuxna inte ses som en saga utan som en korrekt beskrivning av verkligheten. Den amerikanske läkaren Bruce E. Olson berättar hur han under några år levde hos ett indianfolk i Amazonas och då led med dem, när han såg hur de drabbades och t.o.m. dog av sjukdomar som lätt botades med antibiotika i världen utanför regnskogen. Problemet var inte medicinskt utan pedagogiskt – i hans medicinförråd fanns räddningen, problemet låg i indianernas brist på kunskap om västerländsk medicin. Då han frågade medicinkvinnan varför människorna blev sjuka, förklarade hon att det berodde på onda andar och att hon försökte fördriva dem med sina mediciner. Bruce tog då saliv från en av de sjuka, placerade den i sitt mikroskop och uppmanade kvinnan: Titta här, så får du se hur andarna dansar! Efter att hon gjort detta tillförde han antibiotika till saliven, och uppmanade henne att se hur hans pulver dödade andarna. Då hon sett resultatet erbjöd han henne att använda sig av hans medicin för att bota sina patienter – vilket hon accepterade med framgångsrik behandling som följd.

Den kunskap som Bruce förmedlade till sin indianska kollega var detta: detta pulver kan bota människor. Den didaktiska transformationen bestod i att han för en stund bortsåg från sin egen naturvetenskapliga berättelse om bakterier och istället transformerade denna kunskap så att den passade in i hennes berättelse om andar. Han ifrågasatte inte hennes tro på andar och inte heller försökte han undervisa henne om bakterier, utan istället tog han fasta på hennes behov av kunskap och tillgodosåg detta behov genom en didaktisk transformation: han lät henne se ”andarna” i sitt mikroskop.

I dessa båda exempel saknar mottagarna – barnen och medicinkvinnan – grundläggande vetenskaplig kunskap. Men didaktiska transformationer är också motiverade, ja, nödvändiga, i t.ex. högskolan. Docent Hans Rudsänger talar om behovet av en dubbel didaktisk transformation i undervisningen i satslösning i svenska. Kunskapen om satslösning finns i tre olika berättelser med olika uppsättningar av ord och begrepp: den vetenskapliga/akademiska kunskapen, svensklärarnas kunskap och skolkunskapen. I den första transformationen utgår han från den vetenskapliga berättelsen om bl.a. frasstruktur, morfem och hierarkiska positioner och förmedlar kunskap till lärarstudenterna genom en berättelse om bl.a. form, satsdelar och funktion. När studenterna som färdiga lärare i sin tur undervisar sina elever vidarebefordrar de sin kunskap genom en berättelse om bl.a. subjekt och predikat, objekt och adverbial – dvs. genom en annan berättelse än den de själva fått höra på högskolan.

De tre berättelserna om ämneskunskapen ”satslösning i svenska” binds samman av två berättelser om didaktiska transformationer:
Berättelse 1: Den akademiska ämnesnivån
Berättelse 2: Den första didaktiska nivån/didaktiska transformationen. Lärarutbildning.
Berättelse 3: Ämnets lärarutbildningsnivå     
Berättelse 4: Den andra didaktiska nivån/didaktiska transformationen. Skolundervisning.
Berättelse 5: Ämnet på skolnivå

Hans Rudsängers undervisning på lärarprogrammet i satslösning finns dokumenterat i Complador (18402 HansRudsänger: Den dubbla didaktiska transformationen; Observera att namnet på trenätet – HansRudsänger – skrivs som ett ord). Han kombinerar i detta strateginät

• sin didaktiska transformation av ämneskunskaper med
• strategier för att ge studenterna didaktiska kunskaper, och
• strategier för att skapa en god arbetssituation.

Om frånvaron av didaktiska transformationer

Lärarkunskap är huvudsakligen tyst kunskap, som man inte talar om; detta gäller också didaktiska transformationer. Men även om man inte talar om didaktiska transformationer visar det sig ibland indirekt att man är medveten om deras existens. När någon säger om en lärare att ”han är nog duktig i sitt ämne, men han kan inte undervisa”, så är det förmodligen brist på didaktiska transformationer det handlar om. Ett uttryck som på liknande sätt antyder frånvaron av didaktisk transformation är ”hon talar över huvudet på sina elever”.

Bristen på didaktiska transformationer kan i sin tur bero på bristande kunskaper om didaktiska transformationer, eller på brist på sådan kreativitet som krävs för att man ska kunna skapa didaktiska transformationer – eller på bristande insikt om behovet av att transformera sina kunskaper, så att eleverna kan ta del av dem.